Jag fick äran att bli intervjuad för en artikel i GP med titeln ”Hittade tillbaka till hälsan med att snickra på ren lust”. Som artikeln beskriver så blev snickeriet min räddning från utmattning.
Visst är det lusigt hur livet ter sig emellanåt och ibland undrar jag om det kanske inte går att undfly ”sitt öde” hur länge som helst?! Snickeriet var nämligen ett starkt intresse både i min tonår och tidiga 20-årsåldern, men det var inte något jag valde som yrke. Däremot låg det där i bakhuvudet och drog tills jag till slut inte kunde ignorera det längre. Varenda del i min kropp längtade efter doften av nyhyvlad ek och flisor i fingrarna. Youtube gick varm när familjen somnat och jag dök djupare och djupare i snickerikonsten. Den aktiviteten var dock helt fri från flisor men just därför lite frustrerande och själlös. Att snickra är liksom något man gör. Men hur skulle det vara möjligt att bygga ett snickeri? Ett snickeri är dyrt, åtminstone om man vill göra möbler och finsnickeri. Det behöver också vara ganska stort.
På 25 m2
Med hjälp av min familj, särskilt min pappa och min fru så byggde jag ett attefallshus på tomten. Det var där jag började! På 25m2. Idéerna har flödat och även om ytan satte begränsningar i vad jag kunde göra så krävde det också att jag fick vara påhittig och kreativ. Jag kikade på problem i min egen vardag och därifrån har det fått växa.
Nu har jag en lokal som är betydligt större men mitt attefallshus står förstås kvar där på tomten. Den påminner mig om vad som kan bli verklighet om man bara vill och tror på att det går.
Att jag i samma veva dessutom blev uppringd av min pappas kusin som undrade om jag ville ha en gammal snickarbänk just när jag skulle starta igång… ja då kan man ju undra om det låg i blodet och bara väntade på att bli aktiverat. Jag är nämligen döpt efter min farfars morfar, så mycket visste jag sen tidigare. Vad jag inte visste var att denna farfars morfar Ola också var möbelsnickare och att hans hemgjorda snickarbänk var redo att hitta hem till mig.
